Folkrörelse – vad är det egentligen? I lördags var jag med på en konsert under rubriken ”Folkrörelsen sjunger”.

Jag är uppväxt i folkrörelsesverige. I frikyrkan, i Svenska Missionsförbundet. Det missionshus jag ”växte upp” i – Mötteruds missionshus – idag är det sommarstuga, var ett hus som byggts gemensamt mellan bygdens nykterhetsvänner i Nykterhetsföreningen Linnea och missionsvännerna. Till stor del samma människor. I nästan 100 år fick det huset fungera som en bygdens samlingsplats. I nästan 100 år samlades man där och jag tror faktiskt att man sjöng i alla samlingar som gick av stapeln, möjligen jakt- och vägföreningens möten undantagna. Jag har mitt hjärta i folkrörelsen, därför att det var där jag togs på allvar i mitt engagemang. Det var jag fick vara med mina frågor och ventilera dem. Och det var också där jag så småningom såg maktspelet och lärde mig, i någon mån att hantera det – det är också en nyttig kunskap!

”Den folkrörelse som inte sjunger är en död folkrörelse” lär någon någon gång (ungefär) yttrat. Jag tror det är sant! Det handlar inte främst om kvalitet, det handlar inte om elittänkande. Det handlar om ett uttryck underifrån! Samlar man detta uttryck och i någon mån  organiserar det, det är då det blir till en styrka som kan skrämma den mest hårdhudade maktmänniska.

Jag bär med mig ett minne av sång. Det var i Immanuelskyrkan  i Stockholm. Ett antal hundra pastorer sjöng psalmsång. Jag satt längst fram. Av styrkan i den sången trodde jag att jag skulle ”blåsa”  av bänken där jag satt. Det var inte  ”fulstarkt”,  bara starkt och bärande. Uttryck för en upplevelse inifrån, underifrån. En folkrörelseupplevelse i sin absoluta prydnad.

Man sjöng – det blev till uttryck för liv! Så var det i Eric Ericsonhallen i lördags också.

Men kanske jag undrar om kampsångerna bytts ut mot ett mer allmänt körmaterial. ”Vi var rödare förr” uttryckte sig någon. Jo, det är nog så. Frågan är om utvecklingen alltid går framåt………

Så kom det också i lördags förmiddag – beskedet om att körnestorn Eric Ericson avlidit, 94 år gammal. De folkrörelsesångare som denna dag fanns i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen kände plötsligt en stor saknad. Eric var född i folkrörelsen, fick sitt första musikaliska livsrum i folkrörelsen och var med och skapade den folkrörelse som körsången är i dag i vårt land. I respekt, värme och stor, stor tacksamhet dröjde vi i en tyst minut och sjöng sedan om livet och framtiden.