Kristina kommer hem använde vi som en rubrik inför arbetet med ” Kristina från Duvemåla”, musikalen av Björn och Benny som framfördes för en dryg vecka sedan på Kinnarps arena i Jönköping. Baserad på Wilhelm Mobergs stora utvandrarsvit gör musikalen nedslag och belyser en del av den problematik som fanns i Sverige under 1800-talet och som medförde att det var så många som utvandrade till landet i väster. Men problematiken tog inte slut bara för att man kom till det nya landet.

Det man lämnade var missväxt, hungersnöd, religionsförtryck och en känsla av uppgivenhet. Det man kom till var ett land med ett annat språk, ett land med en mer påtaglig etnisk mångfald och generositet i möjligheten att forma sin egen framtid och stora förhoppningar inför framtiden.

Kristina kommer hem – till Småland fast bara i musikalens form, i upplevelsen av berättelsen om henne och alla de andra som reste. Annars kom inte Kristina hem. Hennes längtan var stor, lika stor som insikten om att det aldrig skulle ske som hon längtade efter.

Bakom alla berättelser av glädje och sorg i vardag och heldag finns en annan dimension. Kanske ska den inte benämnas som en annan dimension utan mer som den hållning som genomsyrar och kanske t o m styr vardagens och helgdagens alla bestyr. En tillit till något som många benämner Gud.

Kristina kommer hem till sig själv när hon sjunger sin förtvivlan om att Gud måste finnas – ”du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig, utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”. Och det känns som om svaret växer hos henne i den bearbetning av de stora frågorna som sker genom hennes sång.

Kristina kommer hem trots att hon aldrig kom hem. Nu har hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn etablerat sig i det nya samhället. En del av dem är inte längre medvetna om sina rötter, andra gör allt för att hitta sina avlägsna släktingar i det ”gamla landet”.´

Det vi fortfarande har gemensamt, oavsett om vi är i Amerika, Sydafrika, Småland eller någon annanstans är nog frågorna om detta som Kristina uttrycker i sin sång ”Om du inte finns, Gud”. Om det inte längre finns några tolkningsmönster, oavsett hur de ser ut,  för denna tillvarons allra yttersta, om vi reducerar frågorna om tillvarons mening till partiklar och atomer

Här i Jönköping har pågått en debatt om hur skolan ska hantera de existentiella frågorna och vad religionen har för betydelse.  Betydelse har den – det torde de allra flesta vara överens om. Betydelse har också kunskapen om och, inte minst, respekten för den fascination vi känner för livet. Kunskapen behöver ökas, inte minskas, när vårt samhälle blir allt mer mångkulturellt.

Den beröring vi kände i Kinnarps arena når frågorna om tilliten till livet ställdes på sin spets kan bara den som är tondöv för människors frågor avfärda med en axelryckning eller ett konstaterande om att Gud inte finns eller att vi inte har en själ.

Denna lyhördhet inför livet och livsfrågorna förutsätts om ens uppgift är att företräda medmänniskor i beslutande församlingar. Förlorar man den lyhördheten  har man förbrukat det förtroende som man tidigare fått.