FOTOREPORTAGE

 

När jag resor är jag alltid väldig nyfiken på människor jag passerar. Jag studerar deras ansikten och kroppshållning.

Undrar vilken historie de har? Jag försöker gärna gissa vad de gör, vart de är på väg, vilka mål och drömmar de har.

London var absolut inget undantag. Och alla var de på väg någonstans. Jag kan endast gissa vart...

 

Detta är min

 

"Destination unknown"

 

Ulla Sørensen Johansson

Lär jag mig någonsin?

Närsynhet, problem med namn och kulturella koder kan verkligen ställa till det, när man besöker London.

Jag lär mig dem aldrig. Namn. De bara försvinner lika fort som man spolar efter sig på toan. Jag fattar det inte. Hur svårt kan det vara? Kanske är det en sjukdom? Det finns ju de som är ordblinda och de som är blinda i allmänhet. Och javisst, min närsynthet är kraftig. Så kraftigt att det faktisk är flaskbottnar i mina glasögon. Tack gode Gud för uppfinningen av kontaktlinser.

Men apropå det med namnen. Jag säger bara “skam den som ger sig”. Och inte är jag skamsen. Jag gör verkligen mitt bästa. Envist söker jag efter nått i personens yttre eller sätt att agera, som kan få mig att associera med namnet. Typ “runda ögon”=Ronda, “bruna ögon”=Braun. Till mitt eget försvar, måste jag å andra sidan stoltsera, jag är ganska bra på att känna igen ansikten. Ja, om jag ser dem vill säga.

London är busy. Alla dessa människor överallt. Tror inte staden sover överhuvudtaget. Ett evigt surrande. Får mig att tänka på en jättegigantisk myrstack. Alla har sina fasta roller. Alla är på väg. Undrar vart de är på väg?

Är själv ständigt på väg. Besök här, besök där. Transport från punkt A till B. Gå, springa, hämta andan, gå, springa vidare. Känns lite patetisk, att springa som en idiot efter nästa Undergrounds linje, de avgår ju varannan minut. Vad kan hända, om man missar ett?

Upp och ner till Underground är det som oftast rulltrappor. Fina, och många, skyltar ber oss, att stå på höger sida i trappan. Ologisk när vänstertrafiken huserar här. Men men, som turist är man inte helt med på noterna de första dagarna.

Tror på allvar jag blir antastad. En halvsvettig mansperson flåsar ansträngt i mitt öra, “Excuse me”. Med en puls på 180 mumlar jag panikslagen “Sorry”, och gör mig så liten och osynlig som möjlig. Vad är det som händer? Den flåsande mannen vill uppenbarligen inte missa sin avgång, så han fortsätter springa uppåt i vänstra sidan.

Jag skrattar inom mig, det ser inte klokt ut. Hur tokiga är de inte dessa Londonbor? Man behöver väl inte få en hjärtattack på ett så opersonligt ställe, på en rulltrappa åtskilliga meter under myrstackens skal. Och kan man tänka sig, efter ett par dagar låg jag också i vänsterfilen. Otroligt vad man är snabb, på att anpassa sig.

När man åker Underground, finns det också koder. Man får inte titta för mycket och för länge på de övriga passagerarna. Trots att man ofta står som sill i en tunna, försöker man, att vara så diskret som möjligt. Hur omöjligt är inte det? En färgrik klädsel, en häftig frisyr, en iögonfallande överskrift i en tidning, ja, man får nästan blunda under resans gång. Inte bra för kontaktlinserna.

Råkar man få ögonkontakt med en Londonbo med varma ögon, så är det fruktansvärt svårt , att låta bli, att skicka ett rart smil till vederbörande. Hjärncellerna jobbar då på högtryck; bruttonationalproduktet, bruttonationalproduktet, upprepning, upprepning.

Men, som tur var, upptäckte den trötta tjejen inte mig. Det var sen kväll. Hon bara satt där och småsov. John Blund blev mera och mera närvarande. Hon vek sig mera och mera över armstödet. Då jag steg av, låg hon faktisk dubbelvikt. Kanske var hon akrobat eller så hade hon kanske fått en pint för mycket i sig. Vad vet jag. Men roligt såg det ut.

Och så var det ju det där med namnen. Träffade min goda australienska kompis, Kate, på en typisk välbesökt engelsk pub i London.

Detta kunde förövrigt bli ett övervägande skäl att bli Londonbo. Alltså det med pub-kulturen. Man går in och tar sig nått att dricka. Träffar andra. Och man tar gärna kontakt. Visst är det konstigt hur reserverade vi nordbor ofta är.

Handen på hjärtat, hur ofta händer det att du pratar med okända människor? Men här finns inte rädslan för att göra bort sig. Jag träffade åtskilliga James. London verkar överbefolkat av Jamesar. Gör mig inget, det vore ju idealisk för mitt namnhandikapp. Kate, javisst, hennes namn kommer jag ihåg,

Vad är problemet då kan man undra? Jo inte mindre än två gånger samma kväll kallade jag hennes pojkvän för Scott. Pinsamt värre, han heter Thomas. Första gången skrattade Kate överslätande, andra gången blev hon tystare. Försökte skylla på för många pints, men det fallerade, jag satt ju med den första i handen.

Men jag får väl bjuda på mig själv.

Ulla Sørensen Johansson