I januari var jag och min klass i staden som hela världen tror den känner. Världen tror att London är en stad där det vimlar av liv, fina 1700-tals hus och små mysiga butiker där man kan hitta allt man kan tänka sig. Att folk inte gör annat än håller varandra i händerna och gå runt och se på musikal. Världen tror det är en stad där Londons dubbeldäckare blir som röda streck på alla gator och där tunnelbanesystemet blir som nykokt spaghetti där man inte använt smör för att få stråna att släppa ifrån varandra.

Och faktum är, det stämmer faktiskt! Många av husen är precis sådär mysiga som man föreställt sig. På byggnadernas väggar växer sig ett missfärgat tegel starkt precis så som man kan se i äldre städer som byggdes på 1700-talet. Det stämmer att det finns massor av små mysiga butiker där man kan hitta allt man vill.
När vi var där var pundet relativt lågt. Detta innebar att de små mysiga butikerna tömde våra plånböcker även om det var billigt. En pund är 12 svenska kronor brukade jag tänka. Men när man står där i en butik och ett par converse bara kostar 35 pund så tänker jag, med många i min klass: ”Wohoo! Vad billigt! 35 kronor.. Wow.. Dom köper jag!”

Världen har fått ännu ett rätt när dom tror att folk går och håller varandra i händerna och ser på musikal. I stora kvarter ser man inget annat än stora neonskyltar där musikaltiteln är upptryckt ovanför entrén och folk står utanför och säljer ”half-price-ticket” för inte alls halva priset.
Att gå på musikal var faktiskt underskattat. Jag hade inga förväntningar när jag gick in i den gigantiskt prompiga salongen. Men efter en och en halvtimme satt jag fast i stolen, mina ögon var låsta och min mun var öppen. Oj vad vackert! Plötsligt är det paus och jag inser snart att jag ska snart få ännu en och en halv timme av känsloströmmar.

Även om tunnelbanesystemet snårlar sig som osmörad spagetti och dubbeldäckarna går i skytteltrafik är det inte lätt att bo i London. Kommunikationen och tempot är högt. Jag undrade ibland om dessa människor någonsin vilar? Från morgon till sen kväll rusar folk som yra höns jagade av en stucken gris. Tempot verkar aldrig svalna och speciellt inte på lördagarna.

Lördagarna är värst. Oxford street, den längsta shoppinggatan mina ögon någonsin skådat, var helt proppad med folk. Överallt. Inte en meter är ledig. Hela lördagen går man där i mammons paradis och försöker hitta något som kan tillfredsställa ens habegär. Men blir man lyckligare? Blir man mer omtyckt? Blir man mer respekterad?

Då jag går där och trängs inser jag att ensamheten är nog som störst här i en tiomiljoners-stad. Alla tio miljoner verkar ha så mycket att göra hela tiden att man inte har tid med någon annan. Alla jagar på och springer i sitt hamsterhjul. Runt, runt. De jagar och jagar och tror att alla andra har det så bra. Till slut spricker hamsterhjulet och vi möter en missfärgad tegelvägg och det gör ont.