Efter en vecka i London har jag insett att det är lättare att vara dum i en storstad än hemma i Svedala. Det är också svårare att vara smart. Svårare att hålla koll. Det finns så mycket av allt att hålla koll på. ...eller det krävs mer energi i alla fall. Inför resor som denna, brukar jag i dagar studera stadskartor, läsa resguider, planera besök på diverse sevärdigheter och googla efter vad folk rekommenderar att man ska kolla upp på resemålet.
Londonresan låg tätt inpå julbord, champagneflaskor och pulkaåkning, och jag ägnade en nästintill obefntlig tid åt research. Jag tänkte; “Detta kommer att bli min död”. Jag har ingen aning om vilka tunnebanestationer som är viktiga att memorera, vilka områden man skall undvika, eller vilka skyffen folk på nätet rekommenderar. Jag har noll koll.
Efter några dagar i Englands huvudstad insåg jag att min brist på kunskap om staden inte var något problem alls. Att resa med londonkännande lärare som vänligt, för elfte gången, svarade på frågan vilken tunnelbanestation nästa studiebesök låg på och som mer än gärna visade vägen till den lokala puben, var som att gå i mulleskolan igen.
“Ta nu era väskor så går vi på led bort till Tunnelbanestationen tillsammans.”
“Är alla inräknade?”
“Bra! Då traskar vi!”
Att känna till i vilket väderstreck boendet låg, i förhållande till vilken stadsdel man skulle, var helt irrelevant. Bara att följa skyltarna i tunnelbanan, eller för all del följa efter Leif, som med sina två meter lätt urskiljdes ur folkmassan. Om man mot förmodan skulle tappa bort Leif hittade man lätt till tunnelbanan med hjälp av de särpräglade Underground-skyltarna. Vid övergångställena stod det till och med i gatan åt vilket håll jag skulle titta för att undvika Londons fartdårar. Look Right, Look Left.
Så jag är glad att jag ägnade veckorna innan londonresan åt att äta Janssons, och skagentoast, dricka mumma och skumpa, för den där researchen hade varken gjort till eller från i staden där det går jättebra att veta varken ut eller in.