Jag blev förlåten igår. Och i förrgår. Och dan innan det blev jag också förlåten. Antingen är jag en Gaston, ni vet han den genomonda i Skönheten och Odjuret. Inte för att han blir förlåten hela tiden, utan för att han är så elak att han har möjligheten att bli förlåten jämt och ständigt.

Antingen det, eller så befinner jag mej i London. Där man praktiskt taget blir förlåten för att man går lite för nära en mötande gångrafikant. Skulle jag få dåligt samvete varje gång någon utbrast ”Oh, I’m sorry”, eller ”Excuse me, sorry”, eller ”I’m so sorry”, så skulle mitt samvete vara svartare än alla taxibilarna som rullar på Londons gator. Tillsammans.

Tillslut vågade jag inte göra annat än att be om ursäkt.

Oj förlåt så hemskt mycket, du gick rakt in i mej där. Det var mitt fel och jag tar på mej det, absolut. Jag ser att du har udda strumpor på dej också, ber så hemskt mycket om ursäkt och tar fullt ansvar för att du inte hittade några matchande imorse.

Jag vill också be om förlåtelse ifall du inte skulle hitta nån här i livet. Det hade verkligen varit förfärligt och du har alla mina sympatier isåfall.

Och förlåt igen för att du gick in i mej. Jag har det lite stressigt idag.

Sådär låter det, dag ut och dag in. Inte undra på att människorna är stressade när dom blir stannade i varje gathörn för att få 1000 ursäkter kastade i ansiktet.

Om dom där britterna nu är så glada i att ursäkta sej, så varför inte göra det för något som är riktigt påfrestande. Vadå för nåt? Hmmm, jag vet inte… kanske… Jo, jag vet! Att dom kör på fel sida vägen.

Där går man. En helt oskyldig turist som fattat det bekväma med högertrafik. Nämligen att hela världen har det. Ja, förutom några få vänsterrullare då. Iallafall. Där går man. Tankspridd som vanligt stannar man vid en korsning. Kollar vänster, ser ingen bil. Går över vägen, men hinner inte långt innan jag får en ilsken vänstertrafikspåminnelse uppstucken i min världsvana högertrafikstrumhinna. Alltså en överviktig britt som lägger alla sina fish-and-chips-kilon på sin vänstertrafikstuta. Var är ursäkten då??, hinner jag tänka innan jag rycker till och hamnar i mitten av vägen.

Uppstressad som jag är kollar jag snabbt åt höger innan jag tar steget ut i nästa fil. Som blir en repris av mitt senaste äventyr.

Ursäkta på bara, alla engelsmän. Men snälla, kan ni inte ursäkta er över på rätt sida vägen också?